Riskminimerare, jag?

Idag pratade vi om vinstmaximering och riskminimering på mitt jobb en fikarast.

Det finns en sak jag hatar, och det är att förlora i spel, i alla fall så länge jag vet att jag har en chans att vinna och om inte motspelarna själva är dåliga förlorare. Jag är ingen dålig förlorare. Jag är faktiskt en utomordentligt bra förlorare om jag får säga det själv.

Däremot ser jag ingen mening i att försöka vinna i ett spel om jag inte tror att jag kan.
Det här kallade de riskminimering. Att jag hellre är försiktig och försöker minska risken än satsa allt. Men… bara så att du vet, jag är ingen riskminimerare. Jag är en chanstagare. Men jag kommer inte gråta om jag inte lyckas varje gång.

Om det är något jag har lärt mig hittills i livet, så är det att ingenting kommer till dig om du inte själv tar något först.
Då går vi tillbaka till mötet, jag satt där och tänkte tillbaka på alla gånger då jag kastat mig in i det okända, då jag valde att ta chansen, oavsett hur det skulle gå, istället för att sitta hemma i mitt trygga liv (Vilken trygghet förresten?)

När jag träffade Pierre gjorde jag just så, jag tog en chansning och åkte ner till Göteborg där han bodde, trots att vi bara setts några gånger. Och tänk om jag inte hade gjort det? Tänk om jag inte hade vågat sätta mig på tåget den där dagen i augusti?
Vem hade då suttit bredvid mig här i vår alldeles för lilla etta?

Jag älskade verkligen Göteborg, men jag kände att det inte räckte till. Jag ville hitta det som var perfekt för mig, och sökte en utbildning på Linnéuniversitetet som jag tyckte passade perfekt. Vi sa upp lägenheten och flyttade iväg, till en lägenhet vi inte ens hade tittat på (ok, det var bara dumt).
Det funkade tyvärr inte i Kalmar, jag trivdes faktiskt inte alls. Men, jag gav det i alla fall ett försök. Det gick ju alltid att flytta tillbaka.

I Göteborg tog jag sedan min civilekonomexamen, med kurser från lite varstans. Efter examen bestämde jag mig för att ge det ett år, om jag inte hittar ett jobb inom ett år så måste jag göra något.
Så ett år gav jag det, jag sökte jobb, tog några kurser samtidigt som jag jobbade på ett hotell. Efter det fick jag nog, något måste ju hända snart!

Så, då blev det en ny utbildning som jag hittade, den låg i Stockholm. Jättelångt bort, men allt kändes så rätt. Pierre ville inte följa med, så när jag bestämde mig för att flytta stannade han kvar. För första gången skulle jag bo helt själv, i en stad jag inte kände över huvud taget.

Och det gick ju faktiskt. Visst, det var inte helt lätt alla gånger, men jag gjorde det.
I ett år var jag ensam här i Stockholm och åkte hem var tredje helg till Göteborg.
Under sommaren tog jag mig en funderare till. Vad gör jag när utbildningen är slut? Ska jag fortsätta i Stockholm eller flytta hem till Göteborg? Att flytta hem kändes verkligen som ett steg tillbaka, men där hade jag åtminstone ett jobb och en inkomst. I Stockholm fanns bara en pytteliten lägenhet.

Det var när Pierre äntligen bestämde sig för att följa med som beslutet blev enkelt. Vi såg att vi hade tillräckligt för att klara oss åtminstone ett halvår utan jobb, bara vi var lite sparsamma.

Så, den som kallar mig för en riskminimerande person kan ju lugna ner sig nu. Jag tar chansen. Och jag testar.
Det kanske inte blir sådär jättebra alla gånger men om man inte tar beslutet så sitter man ju bara där och väntar på att något stort ska hända.
Och det gör inte jag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s